Namn

Dana Jergefelt

Utbildning
 

Lågstadielärare, specialpedagog och talpedagog

Min arbetsdag

Jag har första lektionen med eleven A som behöver lära sig enkla engelska fraser mer flytande och med ett bättre uttal. Det här är extra svårt för en del elever med språkstörning. Jag tänker mig en modellmening där det på ena sidan av en ”talking stick” står så här: How are you?    och på den andra sidan står det: I´m fine, thank you. How are you? A får sitta vid datorn och skriva meningarna vi förberedde förra veckan. Jag delar upp tangentbordet med en garnstump, så att båda händerna ska få arbeta med att skriva. Ingen pekfingervals med ena handen bara! Sedan väljer A färg på papper och vi skriver ut meningarna. Jag klipper, klistrar och plastar in meningarna. Nu går de att ställa i ett glas därhemma och alla i familjen kan ta en mening och fråga på. Provmeningen från förra veckan har i alla fall gått in. Nu gäller det om idén håller för en framtid. Nästa lektion går också i engelskans tecken. B, som inte kan läsa mer än små enkla ord, ska ändå jobba med engelskaglosor. Jag förbereder och klipper kort i olika färger. B färglägger ena sidan med en färg i taget på vita kort. Sedan skriver eleven de svenska orden för färgerna vid datorn. Vi jobbar med ett kort, en färg och ett ord i taget. Jag hjälper till att ljuda och visar med handalfabetet för att ljuden inte bara ska höras, utan också synas och kunna hållas kvar. Jag vet att eleven har jättesvårt att särskilja ljuden. Och nu hörs ljuden också på datorn, ett ljud för varje bokstav B skriver. Datorn pratar! Vilket trolleri! Eleven är imponerad! B behöver inte öva på att klippa och klistra, så jag gör det jobbet, för att tjäna tid till läsningen och B lägger istället ut orden och busar med mig. Röd kommer på svart bild och svart ligger på den blå osv. B gillar att busa med mig. B vill nog testa hur jag reagerar. Mina känslor är en viktig spegel för den här eleven som inte alltid kan skilja på om jag eller andra skrattar med eller åt, är glad, allvarlig, irriterad eller arg. Färgerna som B skrev på svenska klistrar jag in på baksidan som facit. Det blir nog jättebra att ha korten att öva ord med sen. Och kanske går det att bygga meningar med dem sen, som kategoriord i olika färger. Det ska bli jättekul att fortsätta med det här sen. Jag hämtar elev C och inser att mina elever inte har förstått att de nu har sina fasta dagar och tider. Schemat har äntligen börjat rulla igång sent omsider. De kan säkert hålla reda på sina tider, bara de blir påminda om det på morgonsamlingen. Nu pratar C och jag om språket, det tecknade språket och det svenska. Säkert är det skillnader i hur man sätter in negationen i meningar på de olika språken. Jag behöver ta reda på det. Finns det en grammatikbok som jämför språken månne? Vi pratar om skillnaden mellan att bli chockad och förvånad. Det är en kul diskussion. Vi tittar också i spegeln och undersöker r-ljudet och placeringen av tungan och supradentala ljud, som t ex  –rd i bord. Jag ska ju vara en expert på detta och ibland kör jag också huvudet i väggen och ingenting blir som jag vill. Idag förklarar jag att tungbandet kan göra det svårare för C att göra r-ljudet. Till sist får eleven läsa ett par sidor viskande. C gäspar snart, fast viskar vidare. Bra att kunna viska i klassrummet och inte alltid använda sin stora röst. Min fjärde elev har precis lärt sig att stänga dörrar tyst. Inte smälla igen dörren! I seriesamtal och sociala samtal ritar jag upp situationer som är dåliga och ritar hur det är när det är bra. Det är inte alltid som pedagogerna har tid att rita och förklara. Vi är bättre på att tjata och verbalt tillrättavisa elever, det känns enklare. Men när eleverna har svårt med att ta in det auditiva och tolka det som sägs, vad finns då för val? Jag har det bra, för jag kan lätt ta mig den här tiden med eleverna, som jag oftast träffar en och en. Vi jobbar också med klappramsor idag och jag vet hur svårt det är att ta det lugnt för den här eleven. Vi turas om att leda och bestämma farten. Det är en rolig lek. Sen går eleven. Stänger dörren. Öppnar dörren. Frågar: - Är det bra så här? - Ja, det är jättebra. Eleven stänger dörren igen fint. Jag öppnar den. Vill lyssna på klassrumsdörren med. D vill också visa mig att den dörren är tyst och sticker fram huvudet igen för att se efter om jag kollar. Jag får berömma igen. Fint! Jättebra! Vad kul mitt jobb är! De här eleverna går i fyran och femman. Dagens sista elev glömmer jag bort och går och äter istället. Jag har inte heller kommit in i schemat riktigt. Lilla E har också glömt det. Att fira sin födelsedag i skolan är mycket viktigare! Jag frågar eleven något. Först svarar två klasskamrater. Sedan två i personalen. Jag pekar på dem och räknar: - En, två, tre, fyra, som tror att E inte kan prata! Va! Jag förstår att ni vill hjälpa, men jag vill prata med E och inte med er. Så är det ofta för elever med språkstörning. Av missriktad hjälpsamhet får de ännu färre talsituationer. Jag bryr mig inte om, att det tar tid att få ett svar. Och jag vill bita mig själv i tungan ibland, när jag talar för andra. Tro mig, jag gör så jag med! Ibland. Jag har under hösten förberett ett stort elevvårdsmöte med många inbjudna gäster, ett nätverksmöte för en elev med döva föräldrar. Hur ska eleven slussas ut på bästa sätt från vår verksamhet till en vanlig klass med mest vanliga barn? Idag ses vi. Det är fint att se att vi är många med olika kompetenser och från olika verksamheter som engagerar oss i det här. Det är elevvård när den är som bäst kan jag tycka. Det är spännande att få vara med i den processen.

Ytterligare information om arbetet som pedagog kan ni finna på elevhälsan.se